Hej alla goa & glada:)

Ursäkta att jag inte svarat på kommentarena som varit under året men jag har inte bloggat på över ett nu just därför, men tack för att ni läst och varit engegerade, det värmer  

Nu tänkte jag skriva några rader efter ett år igen, kände att jag behöver det.

Vi har precis lagt ut huset till försäljning, underlig känsla....

Vi blev stämda av byggaren julen 2013 den 27 december på 1,1 miljoner, som han ändrade till 2.2 milj. Efter några månader. Vilket han ändrade även natten innan rättegången och gick ner igen. Rättegången var i november 2013, tog nästan ett år innan vi äntligen skulle få säga vårt och då hade det dock nästan gott 3 år från att vi flyttade in.

Jag fick diagnos meligners sjukdom  samt att jag hade  diskbråck på 3 ställlen i nacken med förtängningar samt diskbråck på 7 ställen i ländryggen med förträngning som har blivit försämrat efter ett halvår. Min axel måste opereras har visst  ben som ska kapas för att få rörelse, utredningen pågår fortfarande med min rygg. så länge jag kan gå är det ok. 2014 har varit ett händelsirikt år, kanske inte det roligaste året. Har något problem med mitt öga också som spökar....

Det här med rättegång och alla förberedelser, ångest,nervositet och rädsla. Vi var väl förbereda, kunde nog varenda datum, varenda siffra, allt som blivit gjort av vilka samt när.Vår advokat och vi var säkra på att vinna, advokaten sa att det var 99% att vinna, allt var solklart.

När vi kom till rättegången  så pratade huvuddomaren med oss angående förlikning, vi sa blankt nej!! Vi skulle ju vinna detta idag och få rätsida på allt.

Det blev ett par turer med huvuddomaren som sa att även fast vi vinner så kommer dem troligtvis att överklaga och då tar detta minst 6 månader innan hovrätten ens tar upp det igen...

Vi fick oss ett slag i ansiktet... Förlikning det fanns ju inte ens, det var ju dem sa var skyldiga oss pengar, och en ursäkt att dem hade räknat fel!!!!

Samtidigt så hur länge orkar vi hålla på med detta, allt slitage på famljen...

Vill vi bo kvar, huset som är vårt drömhus, har varit vårt "skräckhus" under så pass många år nu. Är det värt detta, så mycket som for genom huvudet den dagen.

Det blev förlikning, alldeles för mycket pengar!!! med betydligt mindre vad dem hade stämt oss på, men det kändes ändock fel då att gå med på det. Vilken ångest jag hade den dagen och en vecka efter. Skulle det vara över nu?????

Fick vi inte rätt & bevisa vad som var sanning, men det fungerar inte riktigt så i den här världen.

Jag sa upp mig från Björkbacken i augusti för att få andrum och flyttade till Västerås veckovis, för att starta upp Esprit. Tänkte att det kommer att göra mig stark...Men vad, allt har sin tid och det är bara att försöka hänga på.

Jag saknar min förra arbetsgivare Helene & Micke Glennfalk, fick så mycket förståelse och stöttning av dem!

Saknar även mina tjejer och killar på hotellet:)

Vi har fått nya vänner som vi har börjat umgås med i Vimmerby, som lyfter upp vår vardag, dem är inte många men dem finns där:) och jag,vi kan lita på dem. Det är ett dilemma, för i Vimmerby tar man inte gärna ställning till sånt här helst inte om man är som oss utan släkt och vänner sen förut i Vimmerby(dem vännerna vi hade ville inte vara med när "bråket" uppstod. Alla är släkt eller vän med den ena eller den andra man håller ihop och det är väl bra men det är svårt att komma in som främling i en liten stad, och får man då en dålig start så blir det inte bättre.

Vad som händer nu är att invänta och se, får vi huset sålt? och när i så fall.

Jag hoppas det blir ett bättre år, att vi kan börja fungera igen som "Vanligt". Att jag får ihop min familj som "jag"vill

och att vi mår bra.